numberfive

i torsdags åkte jag nattåg till karlskrona för att åka med min lillebrors militärbåt. sj var såklart att lita på så efter major fuckup förseningar så kom jag fram precis när båten skulle kasta loss och alla andras gäster stod på däck och stirrade. kände mig som jack i titanic som hoppar på precis när dom stänger dörrarna. vi hade en rolig dag med massa uppvisningar. en hellikopter kom och plockade upp en kille ur vattnet och hissade ner honom på däck. spännande!

sen hängde jag och lillebror i karlskrona, han visade mig stan by night och nästa dag tog vi tåget till helsingborg och träffade min kompis axel. där hade vi fest hos en av killarna från lumpen, gick till tivoli och klockan fyra gick jag hem och lillebror och resten av flottan drog till danmark. idag ska jag och axel se lukas moodysson-filmer och imorgon bitti ska jag flyga hem.

skönt med en paus och slippa tänka på allt. även om en tjej på festen blev jätteledsen när hon hörde om voice eftersom det var hennes favoritkanal. och även om jag fick ett mail med en inbjudan till avslutningsfesten.

eller?

idag har jag varit på rigoletto hela dagen på radioseminarium. ja jag vet att jag jobbar med tv men det verkar ju gå sådär eller? det var pure pr som hade ordnat allt. katrin schulman sa att jag var välkommen, jag tänkte att hon var supersnygg. läser ju hennes blogg eftersom hon är asrolig men jag har inte riktigt fattat hur snygg hon är. ibland kan man ju se modeller på bilder och sen ser man dom i verkligheten och så ser dom bara ut som att dom vill gå och vika ihop sina långsmala kroppar i nått hörn = inte snyggt. eller också kan man se ut som vem som helst på bilder och sen i verkligheten så ser man ut som katrin schulman = supersnygg.

jag lärde mig massor av spännande saker idag. seminariet om personlighet och vikten av att kunna förmedla den genom radion var det roligaste på länge. andra saker var inte lika bra, men eftersom halva sverige läser det här och jag är sådan fin och ödmjuk person så vill jag av respekt till föreläsaren inte säga vad.

nu ska jag snart till humlegården och dricka drinkar med företaget som jag jobbar på en vecka till. sen ska vi gå på radiogalan. jonna förklarade för mig i telefonen igår att det var gala och att folk nog skulle vara finklädda. vi kom överens om att jag skulle ha min blåa klänning på mig. naturligtvis har jag inte det. jag provade den men jag ser ut som någon som låtsas vara en tjej. väldigt märkligt. tog på mig vanliga kläder istället. det brukar inte spela någon roll vad jag tar på mig för jag ser ändå alltid ut som att det är dagen efter. man kan ju hoppas att det är på ett sexigt heroinchickt sätt men det betvivlar jag starkt.

CNN står på här på kontoret. det är något särskilt med nyheter på engelska när någon läser dom på sån där klämkäck amerikanska. det känns alltid lite viktigare än nyheter på svenska. måste vara någon skada från alla filmer man sett.

Just because I'm losing
Doesn't mean I'm lost
Doesn't mean I'll stop
Doesn't mean I'm in a cross

jag behöver ett nytt jobb. tack på förhand.

snart ska jag på möte. jag skriver snart fast det är klockan sex. fram tills dess har jag inget att göra. igår klippte jag inslag till VAKNA! men som vanligt när jag klipper kan jag inte sluta innan jag är klar. jag gick härifrån halv tio. producenten blev nöjd när jag visade upp vad jag gjort imorse. om jag kunde hejda mig hade jag kunnat gå hem vid sex igår och haft jobb att göra idag också, men jag blir så jävla carried away så fort jag öppnar final cuten.

igår när jag gjort halva så kände jag att jag har tröttnat på att klippa, att det inte var lika kul längre. det var nog för att jag inte gjort det på en vecka för så fort jag kom in i materialet kändes det precis som förut. men jag tröttnade alltså efter bara en veckas uppehåll. och det tog mig säkert två timmar innan jag tyckte det var roligt igen. om jag inte klipper på en månad, hur lång tid tar det då innan det är roligt? hur länge kan jag låta bli att klippa innan jag hamnar så långt ifrån det att det aldrig blir roligt mer? jag vill inte veta.

när jag var 17 åkte jag till hultsfred och när jag kom hem sa jag att jag aldrig ville att den dagen skulle komma när det inte var kul att tälta på en lerig åker längre. jag kände verkligen en fasa för att bli en sån där vuxen människa som inte fattade att det var askul att vara full och dansa med människor man inte ens kunde namnet på till en sambaorkester vars enda instrument var pinnar mot en container. jag tror jag är där nu. inte där som i att jag inte längre älskar festivalen, för det gör jag, jag älskar musiken och att stå utomhus på natten med scenen som enda ljuskälla. jag kommer aldrig sluta älska det. men det är inte kul att tälta på en lerig åker längre. och då spelar det egentligen ingen roll hur mycket jag älskar musiken, festen, festivalen. jag är ändå den jag inte ville bli när jag var 17. jag undrar hur gammal jag är när jag är den jag inte vill vara nu.

idag sov jag till två eftersom jag gick och la mig halv åtta imorse. vilken galen kväll, I would do it over and over again if I could. jag älskar att festa men jag älskar att fixa fester ännu mer. särskilt sånna här stora fester när det finns ett helt produktionsbolag bakom. samma när jag jobbade med grammisgalan, älskar all organisation och hur alla är så sjukt fokuserade. verkligen asroligt!

sen kom jonna och hälsade på. vi såg på den kalasbraiga filmen closer. jonna förstod inte vad som var bra men hon har ju sett typ tusen filmer så jag antar att denna klassiker blev för mycket. sen dansade vi lite ute på parkeringen. vi är asgrymma på dans! man kanske borde satsa på det nu. jag är ju free to do whatever I want. kanske dags att ta reda på vad det är snart.

nu ska jag laga mat. hitills idag har jag ätit en skål musli. mat är ju lätt det mest värdelösa. hoppas jag blir rik snart och kan prenumerera på färdiga middagar. äta är ju kul likom, det är själva matlagningen som suger. ska nog se lite mer film snart. har inte varit utanför dörren idag, om man inte räknar med dansuppvisningen, men den pågick ju bara i en tio minuter. fick räcka med frisk luft för den här dagen. hade ju trots allt spontan stadsvandring igår.

hoppas det är sol imorgon. allt känns så lätt då!

vaknade tio, kollade på in her shoes och insåg att livet inte är slut för att jobbet är det. gick ut på stan med coldplay i öronen. tog bussen till gamla stan, köpte frukost och satt ensam på kajen, pratade med bob i telefonen och matade änder. gick upp mot götgatan, ner till medis, folkungagatan ända bort till kafe 44, katarinavägen ner. stannade och kollade på utsikten över gröna lund tillsammans med alla turister. fortsatte ner till slussen och såg att djurgårdsfärjan var på väg att lägga ut så jag sprang ombord och åkte till skeppsholmen. där gick jag och kollade på alla stora båtar och låtsades att jag var sjöman. sen gick jag till stureplan och tog bussen hem. nu ska jag äta och sen ska jag åka till sveavägen och jobba hela natten på vice-festen. blir nog kul. passet slutar 04. hoppas jag inte somnar innan jag kommer hem.

fint väder, gula löv och höstsol. oasis i hörlurna och min rödaste tröja. det här är en bra årstid! jag älskar sånt här väder. tänker på när jag var hemma hos fridas farmor i västerås och vi plockade äpplen i hennes trädgård. ibland får man ju en känsla av att man är lycklig ända längst in. sen tänker jag på att mitt älskade jobb inte finns mer och då rispar det lite på lyckan. men då är det bara att tänka på något annat igen. som coldplay igår. när all konfettin sprutade och basen fick hjärtat att byta takt så kändes det som att allt gick i slowmotion och det fanns ingenstans jag hellre skulle vara. jag vill vara på konsert jämt. det finns inget bättre än livemusik någonsin. det är min djupaste och renaste kärlek.

kom nyss hem från kanal 5 där vi har städat ur vår studio hela eftermiddagen. så jävla tråkigt, allt bara kryper närmare liksom, nu är det verkligen slut. vi lottade ut grejerna mellan oss så jag hade med mig världens fetaste radiostyrda bil på bussen. tyvärr funkar den inte men det var ju en mindre detalj. jag har alltid velat ha en hummer, nu har jag en i barbie-storlek som det står the voice 24t musiktv på. fick massor av beundrande blickar av killar i 3-5 årsåldern så great success med andra ord. jag skrattade elakt inombords åt deras avundsjuka. ska leka med min nya fina bil jätteofta. moahaha!

jag måste hitta något nytt att göra snart. börjar känna av panikångesten. inte ens kontoret är ju kul längre. allt är bara en enda stor aveckling av kanalen och jag har fortfarande inte fattat att vi är nedlagda. seriöst, inte ens när vi släpade studioväggarna genom femmans korridorer fattade jag. det känns som att vi bygger om, som att vi uppgraderar, som att det kommer ringa någon från tyskland snart och säga att vi har missuppfattat allt. sen får vi tilbaka våra jobb och allt återgår till det normala. eller?

nu ska jag åka till skanstull och leka med jonna!

Helgen har varit annorlunda. Det känns som att jag går runt i en dimma där jag inte riktigt vet vad som ska hända härnäst. Det känns som jag slösar bort min tid men samtidigt vet jag inte vad jag borde fylla ut den med. I fredags var jag på jobbet till halv elva. Jag har längtat dit hela helgen men jag vet ju också att ju mer jag hänger där desto svårare blir det att sluta. Alex tyckte att jag borde börja trappa ner redan nu, det låter som jag har något slags beroende jag ska ta mig ur, men jag vill inte trappa ner. Jag vill klippa hela tiden. Jag har redan klippt om massa saker från medieskolan, jag börjar få slut på material. 

Igår var vi på dodgeballturneringen vid mariatorget. Vi styrde upp hela korvgrillningen och försåg södermalm med lunch. Det var kul att göra någonting även om både jag och alex luktade tändvätska och rök hela dagen. När jag hamnar i sånna där situationer så har jag som roligast. För mig har jobba aldrig handlat om pengar eller att göra klart så man blir ledig. Jag tror att det var det som till slut gjorde att jag inte orkade vara på stg något mer. Alla var så jävla inriktade på sina lediga dagar. Kanske hade det alltid varit så, jag var väl bara för liten för att se det när jag började hänga där, men något med det stället dog varje gång någon försökte slippa undan en uppgift med ursäkten om att det var deras lediga dag. Jag fattade ingenting, vi var ju lediga hela tiden, vi hade ju roligt. Att jobba är det roligaste som finns och det är det som jag oroar mig mest över nu är jag inte kan gå till voice varje dag, att jag inte ska få jobba. För jag måste få göra någonting. Jag kan inte bara sitta och vänta.

Klockan sex kom vi hem och sen såg vi på OC till två. Jag längtade tillbaka till 2006 när vi levde där allihop. Vi hade vårt eget OC med alla fester på terassen och alla nätter på stranden. Det var aldrig någon som behövde ringa eller styra upp något, vi visste var alla fanns hela tiden och vi behövde bara varandra. Jag vill inte backa tiden men det vore nice att få vara mitt uppe i det där en gång till. Den där känslan av att det liksom inte kunde bli bättre för man hade allt man behövde fast man egentligen inte hade något särskilt alls.

Är det någon som läser det här överhuvudtaget?

det här hittade jag i min blogg när jag läste igenom allt nyss:


kevlarsjäl

jag tror jag har det. en själ av kevlar. helt oförstörbar.

snart ska jag åka ut till maja på lidingö och spana in huset. jag vill också jobba på the voice. jävlar vad fett! fast jag har iof världens två bästa jobb. så det var ju orättvist att det finns ett jobb som är bäst av alla i hela världen och sen finns det ett som är näst bäst och jag fick båda. kul när det går bra för andra. HAHA!

idag kom clara till butiken och hälsade på. det var kul!
när ska du komma och hälsa på mig? 2007-03-19 @ 17:32:44 


på mitt anställningsbevis står det 2008-03-03. undrar om jag kan önska mig saker här och sen får jag dom ett år senare? måste tänka ut något riktigt smart till nästa gång isåfall. fast det får bli något som jag ändå känner att jag inte dör av att förlora, det verkar ju som att önskningen bara håller ett halvår. undrar om jag är någon slags modern och jävligt utdragen variant av askungen? för isåfall, kära gudmor, har jag en lista som du kan få titta på.

måste skriva för jag kan inte tänka. varje gång jag möter någon i korridoren vill jag bara gråta. känns som det är sista gången man gör allt. på ett sätt har det här jobbet varit hela mitt liv under ett halvår. allt jag har gjort har jag gjort antingen tack vare eller på grund av jobbet. hultsfred, peace and love, way out west, voice 08... och allt det har ändå bara varit extra. det jag kommer sakna mest är att längta till jobbet på söndag kväll. för det har jag verkligen gjort, varje gång! jag kommer sakna alla så fruktansvärt mycket för det har verkligen varit världens bästa människor på världens roligaste plats. jag har inte varit här en enda dag utan att skratta, inte ens när vi jobbade ihjäl oss för voice 08 för till och med då var det askul, fast alla var stressade. jag börjar gråta bara jag skriver det här. det gör verkligen hur ont som helst. jag vill bara vakna.

igår fick vi veta att P7S1 inte anser att det finns tillräcklig lönsamhet i the voice tv sverige för att fortsätta driva kanalen.