väntan
Just because I'm losing
Doesn't mean I'm lost
Doesn't mean I'll stop
Doesn't mean I'm in a cross
jag behöver ett nytt jobb. tack på förhand.
snart ska jag på möte. jag skriver snart fast det är klockan sex. fram tills dess har jag inget att göra. igår klippte jag inslag till VAKNA! men som vanligt när jag klipper kan jag inte sluta innan jag är klar. jag gick härifrån halv tio. producenten blev nöjd när jag visade upp vad jag gjort imorse. om jag kunde hejda mig hade jag kunnat gå hem vid sex igår och haft jobb att göra idag också, men jag blir så jävla carried away så fort jag öppnar final cuten.
igår när jag gjort halva så kände jag att jag har tröttnat på att klippa, att det inte var lika kul längre. det var nog för att jag inte gjort det på en vecka för så fort jag kom in i materialet kändes det precis som förut. men jag tröttnade alltså efter bara en veckas uppehåll. och det tog mig säkert två timmar innan jag tyckte det var roligt igen. om jag inte klipper på en månad, hur lång tid tar det då innan det är roligt? hur länge kan jag låta bli att klippa innan jag hamnar så långt ifrån det att det aldrig blir roligt mer? jag vill inte veta.
när jag var 17 åkte jag till hultsfred och när jag kom hem sa jag att jag aldrig ville att den dagen skulle komma när det inte var kul att tälta på en lerig åker längre. jag kände verkligen en fasa för att bli en sån där vuxen människa som inte fattade att det var askul att vara full och dansa med människor man inte ens kunde namnet på till en sambaorkester vars enda instrument var pinnar mot en container. jag tror jag är där nu. inte där som i att jag inte längre älskar festivalen, för det gör jag, jag älskar musiken och att stå utomhus på natten med scenen som enda ljuskälla. jag kommer aldrig sluta älska det. men det är inte kul att tälta på en lerig åker längre. och då spelar det egentligen ingen roll hur mycket jag älskar musiken, festen, festivalen. jag är ändå den jag inte ville bli när jag var 17. jag undrar hur gammal jag är när jag är den jag inte vill vara nu.
Doesn't mean I'm lost
Doesn't mean I'll stop
Doesn't mean I'm in a cross
jag behöver ett nytt jobb. tack på förhand.
snart ska jag på möte. jag skriver snart fast det är klockan sex. fram tills dess har jag inget att göra. igår klippte jag inslag till VAKNA! men som vanligt när jag klipper kan jag inte sluta innan jag är klar. jag gick härifrån halv tio. producenten blev nöjd när jag visade upp vad jag gjort imorse. om jag kunde hejda mig hade jag kunnat gå hem vid sex igår och haft jobb att göra idag också, men jag blir så jävla carried away så fort jag öppnar final cuten.
igår när jag gjort halva så kände jag att jag har tröttnat på att klippa, att det inte var lika kul längre. det var nog för att jag inte gjort det på en vecka för så fort jag kom in i materialet kändes det precis som förut. men jag tröttnade alltså efter bara en veckas uppehåll. och det tog mig säkert två timmar innan jag tyckte det var roligt igen. om jag inte klipper på en månad, hur lång tid tar det då innan det är roligt? hur länge kan jag låta bli att klippa innan jag hamnar så långt ifrån det att det aldrig blir roligt mer? jag vill inte veta.
när jag var 17 åkte jag till hultsfred och när jag kom hem sa jag att jag aldrig ville att den dagen skulle komma när det inte var kul att tälta på en lerig åker längre. jag kände verkligen en fasa för att bli en sån där vuxen människa som inte fattade att det var askul att vara full och dansa med människor man inte ens kunde namnet på till en sambaorkester vars enda instrument var pinnar mot en container. jag tror jag är där nu. inte där som i att jag inte längre älskar festivalen, för det gör jag, jag älskar musiken och att stå utomhus på natten med scenen som enda ljuskälla. jag kommer aldrig sluta älska det. men det är inte kul att tälta på en lerig åker längre. och då spelar det egentligen ingen roll hur mycket jag älskar musiken, festen, festivalen. jag är ändå den jag inte ville bli när jag var 17. jag undrar hur gammal jag är när jag är den jag inte vill vara nu.
Kommentarer
Trackback