some are the melody, some are the beat.
Helgen har varit annorlunda. Det känns som att jag går runt i en dimma där jag inte riktigt vet vad som ska hända härnäst. Det känns som jag slösar bort min tid men samtidigt vet jag inte vad jag borde fylla ut den med. I fredags var jag på jobbet till halv elva. Jag har längtat dit hela helgen men jag vet ju också att ju mer jag hänger där desto svårare blir det att sluta. Alex tyckte att jag borde börja trappa ner redan nu, det låter som jag har något slags beroende jag ska ta mig ur, men jag vill inte trappa ner. Jag vill klippa hela tiden. Jag har redan klippt om massa saker från medieskolan, jag börjar få slut på material.
Igår var vi på dodgeballturneringen vid mariatorget. Vi styrde upp hela korvgrillningen och försåg södermalm med lunch. Det var kul att göra någonting även om både jag och alex luktade tändvätska och rök hela dagen. När jag hamnar i sånna där situationer så har jag som roligast. För mig har jobba aldrig handlat om pengar eller att göra klart så man blir ledig. Jag tror att det var det som till slut gjorde att jag inte orkade vara på stg något mer. Alla var så jävla inriktade på sina lediga dagar. Kanske hade det alltid varit så, jag var väl bara för liten för att se det när jag började hänga där, men något med det stället dog varje gång någon försökte slippa undan en uppgift med ursäkten om att det var deras lediga dag. Jag fattade ingenting, vi var ju lediga hela tiden, vi hade ju roligt. Att jobba är det roligaste som finns och det är det som jag oroar mig mest över nu är jag inte kan gå till voice varje dag, att jag inte ska få jobba. För jag måste få göra någonting. Jag kan inte bara sitta och vänta.
Klockan sex kom vi hem och sen såg vi på OC till två. Jag längtade tillbaka till 2006 när vi levde där allihop. Vi hade vårt eget OC med alla fester på terassen och alla nätter på stranden. Det var aldrig någon som behövde ringa eller styra upp något, vi visste var alla fanns hela tiden och vi behövde bara varandra. Jag vill inte backa tiden men det vore nice att få vara mitt uppe i det där en gång till. Den där känslan av att det liksom inte kunde bli bättre för man hade allt man behövde fast man egentligen inte hade något särskilt alls.
Är det någon som läser det här överhuvudtaget?
Igår var vi på dodgeballturneringen vid mariatorget. Vi styrde upp hela korvgrillningen och försåg södermalm med lunch. Det var kul att göra någonting även om både jag och alex luktade tändvätska och rök hela dagen. När jag hamnar i sånna där situationer så har jag som roligast. För mig har jobba aldrig handlat om pengar eller att göra klart så man blir ledig. Jag tror att det var det som till slut gjorde att jag inte orkade vara på stg något mer. Alla var så jävla inriktade på sina lediga dagar. Kanske hade det alltid varit så, jag var väl bara för liten för att se det när jag började hänga där, men något med det stället dog varje gång någon försökte slippa undan en uppgift med ursäkten om att det var deras lediga dag. Jag fattade ingenting, vi var ju lediga hela tiden, vi hade ju roligt. Att jobba är det roligaste som finns och det är det som jag oroar mig mest över nu är jag inte kan gå till voice varje dag, att jag inte ska få jobba. För jag måste få göra någonting. Jag kan inte bara sitta och vänta.
Klockan sex kom vi hem och sen såg vi på OC till två. Jag längtade tillbaka till 2006 när vi levde där allihop. Vi hade vårt eget OC med alla fester på terassen och alla nätter på stranden. Det var aldrig någon som behövde ringa eller styra upp något, vi visste var alla fanns hela tiden och vi behövde bara varandra. Jag vill inte backa tiden men det vore nice att få vara mitt uppe i det där en gång till. Den där känslan av att det liksom inte kunde bli bättre för man hade allt man behövde fast man egentligen inte hade något särskilt alls.
Är det någon som läser det här överhuvudtaget?
Kommentarer
Postat av: Jonna
Jag läser Anna Panna :P
Postat av: majs
jag också. alltid redo :)
Postat av: Isa
word
Trackback