numberfive

Alla säger att dom grät när dom såg minnesstunden, jag gråter mer när jag tänker på att han fick lov att stå ut med sin fruktansvärda pappa under hela sin "barndom" och jag grinar mest av allt åt att ingen sa allt det här fina till MJ när han fortfarande levde. Jag menar, varför höll inte Stewie Wonder en hyllningskonsert när Neverland riskerade att säljas på auktion? Varför såg inte den där kongressledamoten från Texas till att plaketten där Michael hyllas som världens finaste människa forever and forever and forever tilldelades honom samma dag som han frikändes från alla pedofilanklagelser? Varför ställde inte alla dessa stolta afroamerikaner, som hyllar alla dörrar han öppnade för dom, sig bakom honom när han gång på gång förklarade att han var en stolt afroamerikan själv fast alla anklagade honom för att bleka sin hud?

Det är så fruktansvärt patetiskt att se hur alla helt plötsligt älskade Michael Jackson när media och världens kändiselit ägnat de senaste 15 åren åt att håna honom. Det värsta när någon dör är den tävling som automatisk startar, känd eller inte, där alla ska tävla om vem som kände honom eller henne mest och vem som egentligen är ledsnast. Jag mår illa av det. 

Men, Michael Jackson var naturligtvis fantastisk och han ska självklart hyllas för den han var. Jag minns när jag var liten och gick på dansklasser och det alltid var hans musik vi dansade till. Jag minns att mamma alltid spelade Jackson five både hemma och i bilen. Jag minns massor av fester jag varit på där någon till slut satt på Billie Jean eller Beat it och alla har älskat det. Så han ska hyllas, helt klart! Det är bara synd att hyllningskörerna kommer nu, när han inte längre kan höra dom...