numberfive

ibland känns det som att om jag bara hade dig så skulle inget annat spela någon roll. det var rätt länge sen jag kände så och då är det ju extra tråkigt när jag vet att det aldrig kommer hända. det vore ju egentligen lättare om jag kände så för någon här i stockholm. kanske någon som jag träffat på en fest, bytt nummer med, gått på bio med och sen blivit lite kär i. liksom inte så tillsammans-kär utan mer jag-gillar-att-tänka-på-dig-kär. med dig är det ju mer jag-hoppas-jag-slutar-tänka-på-dig-snart-känslor. och det är ju aldrig bra på något sätt. eller?

hur vet man när man träffar någon att this is it? hur vet man att man borde satsa istället för att köra det vanliga jag-skiter-i-allt-spelet och liksom bara flyta med och inte säga alls hur man känner utan bara vänta på att den andra börjar? hur vet man sånt? ska man gissa? jag tror inte jag är bra på att gissa. jag är inte särskilt bra på något som har med relationer att göra.

jag tycker ofta jag träffar folk som verkar så jävla grymma och sen lär jag känna dom lite mer och så hade jag fel. det här händer inte med vänner utan bara när man ska börja/ har börjat dejta någon. (det kan iof hända med vänner också men det är ju jävligt sällsynt) jag har börjat tro att det inte alls är så att dom jag träffar är osköna, jag tror det är jag som har inställningen att dom är det. att jag liksom intalar mig att dom säkert suger innerst inne och att jag kommer tröttna. och det känns ju som en jävligt sund inställning. 

nu låter det som att jag är på värsta pojkvänsjakten och måste hitta den perfekta inställningen för att snarast finna lämplig man. 

det är inte så.

det är bara det att med dig kände jag inte så, som att jag skulle tröttna på en gång. och jag skulle väldigt gärna vilja träffa dig lite mer, lite grann, en liten stund. men det kommer jag ju såklart inte säga till dig. för jag är som sagt inte särskilt bra på relationer. men jag hoppas att du är det. att du är bra på att gissa. att du är precis så bra som jag tyckte från början att du var.