numberfive

håkan skriker i mina högtalare. egentligen får jag inte lyssna på det här fören i maj. varje vår lyssnar jag på håkan, när jag hör uppsnärjd i det blå så börjar jag le tills jag skrattar och dansar och allt känns verkligen vår och lätt. lätt lätt lätt! jag börjar nu istället, med våren. jag orkar inte vänta, det är ju ändå snart april.

har du känt så där någongång, sådär som film, sådär som att det bara finns ni och allt stannar och det blir en tunnel. fattar du vad jag menar eller? ja jag fattar. jag förstår precis. jag vet vad jag letar efter hela tiden. jag inbillar mig liksom, inbillar mig att det ska bli samma fast bättre. men om det ska bli samma så kan det ju inte bli bättre.

jag brukade titta på dig när du sov ibland. jag kunde hålla handen ovanför ditt huvud, mot ditt hår, utan att nudda. jag ville aldrig väcka dig, men jag var alltid vaken. jag är alltid vaken.

varför har du ögonen öppna? för att jag tror att om jag stänger dom så försvinner du, det spelar ingen roll att jag känner din mun mot min, och jag vill se när du går. om man är en sån som vet att alla går, precis när som helst, då blir man en sån som har ögonen öppna. samtidigt vet jag att jag gör det för att se att du blundar. för om du blundar kan jag gå utan att du märker det. jag har tänkt på det där mycket, hur jag kan gå fast jag egenligen vill stanna för någonstans har jag inbillat mig att det gör mindre ont än att vara den som står kvar. och blundar.