numberfive

och jag längtar längtar längtar fortfarande tillbaka till festivalen. till känslan som den ger. jag måste till way out west för jag måste se håkan en gång till den här sommaren. och jag måste se broder daniel. det känns som jag är skyldig mitt högstadie-jag det. jag är på riktigt beroende av adrenalinet som livemusik ger. vissa gitarrslingor, vissa bastakter, i ipoden kan ge samma rus men det är så kort. när man står framför en scen så är det så långvarigt, så på riktigt, så starkt. jag älskar det.

och jag vill kunna känna samma kärlek till någon. samma kärlek som till adrenalinet. jag tror jag skulle kunna det nu. jag har ju försökt så många gånger känns det som men jag har aldrig liksom kunnat släppa den delen av livet så jag har alltid vänt om och hamnat där framför scenen ändå. jag förstår om det låter konstigt, man kan väl gå på konsert ihop? men det handlar inte om att köpa en biljett till en spelning på cirkus, att gå dit och se bandet och sen gå hem. det handlar om livet som följer med spelningarna. jag kommer nog aldrig kunna släppa det helt. eller också kan jag det nu. jag kanske alltid har kunnat det...

det är synd att jag hakar upp mig bara. att jag tror att jag vet vad jag vill ha, och blir sjuk av begär om jag inte får det, och trött för när jag får det inser jag än en gång att det bara var adrenalinet jag var ute efter. det kanske är så, att jag är kär i kärleken och att jag tror att den är lika stark och omvälvande som en livespelning. jag känner efter och inbillar mig att jag vet precis vad jag vill ha och att det kommer kännas lika berusande och äkta och sen gör det inte det. för det är ingen spelning. det finns inga gitarrsolon eller basgångar, det är liksom bara. och jag vill inte bara vara. eller?