love taught me to cry
jag lever mitt liv som en virvelvind. jag vill att allt ska snurra fort och hela tiden, gärna runt mig så jag hinner vara överallt med alla. det kommer inte funka hur länge som helst. jag börjar känna det nu. anledningen att det inte funkar är för att jag hela tiden vill ha mer. träffar alltid folk som hetsar upp sig över hur mycket saker jag gör och hur jag jämt är ute och hur jag aldrig säger nej till något men jag blir bara förvånad och säger, men vadå, jag gör ju aldrig någonting. det är säkert farligt att vara så. så galet onöjd. hela tiden på jakt efter nästa kick. det är väl därför jag hetsar med allt annat också, vill att det ska gå på en gång fast jag vet att vissa grejer tar tid, vissa grejer tar flera veckor, flera år.
jag pallar inte att vänta flera år. jag pallar inte att känna efter eller att vänta på att någon annan ska göra det. kan man inte bara köra på, som på film? gifta sig med någon man träffat på gatan i scenen innan? varför gör dom inte filmer där tjejen sitter hemma och väntar på att killen ska ringa och sen börjar dom dejta efter ett halvår när han bestämt sig att det kanske vore kul och precis då kommer hon på att han inte alls var vad hon ville ha och så blir han plötsligt jättehetsig och måste ha henne till varje pris och när dom hållt på så några år så bestämmer dom sig för att börja kalla varandra för pojk- och flickvän och efter tio år till så sitter dom helt plötsligt vid frukostbordet och tjejen säger att, du, jag tror det kanske skulle vara kul att gifta sig och killen säger att ja, det vore det nog och sen säger dom inget mer och sen tar det iallafall fem år innan någon av dom ens tar initiativet och friar. varför är inte filmer så? jag tycker man blir lurad.
jag har så mycket att göra så det känns som jag ska börja gråta när som helst. fast när jag känner så påminner jag mig själv om vilket galet roligt jobb jag ändå har och att jag är så sjukt jävla otacksam som ens funderar på att klaga. så istället biter jag av alla mina naglar tills dom inte ens går att måla längre, äter pasta med äggula till middag för att jag är för trött för att handla mat och sitter och trycker på home-knappen på facebook en gång i minuten för att se om något nytt har hänt. men det är positivt att jag nu vet att jag jobbar bättre under press. jag älskar tydligen att jobba mot deadline. har aldrig klippt så fort som idag. och det var riktigt roligt. lite som att tävla mot sig själv. annars är jag mer en sån som tävlar mot andra. hela tiden. det kan också vara jävligt stressande för eftersom jag är den enda domaren i den tävlingen så förlorar jag ju alltid.
nu borde nog jag sova. jag vet, det finns tioåringar som är uppe längre än vad jag är men just nu känns det som att jag varit vaken i just tio år och som att jag skulle må bra av att sova lika länge. imorgon ska jag gå upp sju. jag vet att jag nte kommer gå och lägga mig nu. jag kommer somna klockan ett och vara arg på mig själv i morgon för min dåliga framförhållning och självdiciplin. det är undebart att vara vuxen och göra vad man vill precis hela tiden. jag tror jag ska äta upp min godispåse nu också, fast det är tisdag. jag bestämmer nämligen över mig själv. hurra!
jag pallar inte att vänta flera år. jag pallar inte att känna efter eller att vänta på att någon annan ska göra det. kan man inte bara köra på, som på film? gifta sig med någon man träffat på gatan i scenen innan? varför gör dom inte filmer där tjejen sitter hemma och väntar på att killen ska ringa och sen börjar dom dejta efter ett halvår när han bestämt sig att det kanske vore kul och precis då kommer hon på att han inte alls var vad hon ville ha och så blir han plötsligt jättehetsig och måste ha henne till varje pris och när dom hållt på så några år så bestämmer dom sig för att börja kalla varandra för pojk- och flickvän och efter tio år till så sitter dom helt plötsligt vid frukostbordet och tjejen säger att, du, jag tror det kanske skulle vara kul att gifta sig och killen säger att ja, det vore det nog och sen säger dom inget mer och sen tar det iallafall fem år innan någon av dom ens tar initiativet och friar. varför är inte filmer så? jag tycker man blir lurad.
jag har så mycket att göra så det känns som jag ska börja gråta när som helst. fast när jag känner så påminner jag mig själv om vilket galet roligt jobb jag ändå har och att jag är så sjukt jävla otacksam som ens funderar på att klaga. så istället biter jag av alla mina naglar tills dom inte ens går att måla längre, äter pasta med äggula till middag för att jag är för trött för att handla mat och sitter och trycker på home-knappen på facebook en gång i minuten för att se om något nytt har hänt. men det är positivt att jag nu vet att jag jobbar bättre under press. jag älskar tydligen att jobba mot deadline. har aldrig klippt så fort som idag. och det var riktigt roligt. lite som att tävla mot sig själv. annars är jag mer en sån som tävlar mot andra. hela tiden. det kan också vara jävligt stressande för eftersom jag är den enda domaren i den tävlingen så förlorar jag ju alltid.
nu borde nog jag sova. jag vet, det finns tioåringar som är uppe längre än vad jag är men just nu känns det som att jag varit vaken i just tio år och som att jag skulle må bra av att sova lika länge. imorgon ska jag gå upp sju. jag vet att jag nte kommer gå och lägga mig nu. jag kommer somna klockan ett och vara arg på mig själv i morgon för min dåliga framförhållning och självdiciplin. det är undebart att vara vuxen och göra vad man vill precis hela tiden. jag tror jag ska äta upp min godispåse nu också, fast det är tisdag. jag bestämmer nämligen över mig själv. hurra!
Kommentarer
Trackback