numberfive

Varför kan inte jag vara lite mer som du? När människor runt omkring mig beskriver mig så får jag alltid höra att jag är så rak. Du är så ärlig Anna. Ibland får jag höra att jag är elak men det där är så jävla hårfint. Det är ju en självklarhet att man inte är snäll om man är ärlig. Sanningen gör ju ont i nio fall av tio. Du verkar vara så trygg i dig själv. Så säker. Självsäker? Man ska lita på sig själv. Vägen till välbefinnande är att tro stenhårt på att man är lite bättre än alla andra. Gör man inte det är det ju helt meningslöst att ens öppna munnen, om man ändå tror att någon annan kan formulera det bättre. Det känns som att du är så målmedveten och framåt. Man kan inte tänka på det som har varit för man kan ändå inte ändra på det. Det går inte att backa tiden säger jag tills folk blir irriterade och säger att alla inte kan vara easy going hela jävla tiden.

Men på sista tiden har jag tänkt mer och mer på saker som har hänt förut än någonsin. Jag har lyssnat på gamla samtal i mitt huvud tills jag inte ens hört om någon faktiskt försöker säga något här och nu. Jag har spelat upp gamla händelser tills jag inte längre har sett att nya spelas upp framför mina ögon hela tiden. Jag har blivit både blind och döv för vad som händer runt omkring mig. Och allt det bottnar i att jag inte är lite mer som du.

För jag vet att jag är allt det där som folk faktiskt tror att jag är och jag är det tack vare er. För ni har lärt mig hur allt fungerar, hur man ska vara, hur andra är. Och ändå blev Du så annorlunda. Så lik mig, så rak, så ärlig, så framåt men utan spärrarna. Du är helt utan spärrar för dina egna känslor. Du gör det som känns rätt för stunden och sen ger du fan i att tänka på hur du kommer känna imorgon. Det får du ta då. För man kan liksom alltid ändra på framtiden men man kan aldrig backa tiden. Så varför kan jag inte vara lite mer som du?